Min historia , långt inlägg

Ska berätta min historia. Kommer inte hänga ut någon i detta, inget jag vinner något på. Har lite dålig koll på den exakta tiden då detta är och varit en väldigt jobbig period för mig. Kom i håg att detta är min historia från min synvinkel.

För snart 2år sen började denna karusell. Jag vs Lidingö stad kan man ju säga, eller snarare sagt jag vs Lss-handlägare på Lidingö stad. Första året fick ja tag en hel del skit. Med en familj i en helt annan stad 65mil i från mig är man oerhört beroende av att det ska fungera, vilket det inte alls gjorde. 

Tiden gick och kontakten med handläggaren var mer eller mindre obefintlig. När man ringde så var till och med röstbrevlådan full. På den nivån var det.

Under delar denna tid stod jag helt utan inkomst/ekonomi då jag helt enkelt inte fick svar på vart jag skulle vända mig och hur jag skulle gå till väga. Det fanns helt enkelt inget nätverk runt mig som kunde kicka in. Efter ett tag så fick jag ett personligt ombud som fick mig på rätt väg.

Tiden gick och så småningom gick mitt hyreskontrakt ut. Ett kontrakt jag skaffat helt på egen hand. Vände mig då till min handläggare för att få hjälp med vart jag skulle ta vägen. Hon fick ett datum då jag var tvungen att flytta ut och jag fick höra att hon skulle hinna hjälpa mig på något sätt tills dess. Vilket inte blev fallet. Så jag får återigen ta ett andrahandskontrakt, som jag även denna gången fixat själv.

Sen efter denna karusell så får jag en ny handläggare och det startas en utredning om jag har rätt till ett boende via LSS. Utredningen visar att jag inte uppfyller kraven för ett sådant boende. Att stödbehovet helt enkelt inte finns. Men trots det så beviljas ett kontrakt, som ett plåster på såren för hur mitt ärende har skötts tidigare. Jag ifrågasätter det här men väljer i alla fall till slut att ge det en chans, vill jag bo kvar i Stockholm så fanns det inget alternativ.  Här där jag byggt en plattform. Där jag har mina vänner och där jag vill bo. 

Till en början känns allt bra och är frid och fröjd. Men så för nån vecka sen så får jag ett sms om att mina stödtider, som är en förutsättning för mitt boende. Att dem har dragits in. Detta på grund av att jag har tackat nej till en del tider under senare tiden. Det finns klara orsaker till det. Under sommaren då det är sommarpersonal i boendestödsgruppen kan dem inte erbjuda fasta tider utan man får ta tider huller om buller, vilket blir sjukt stökigt för mig som måste ha struktur i min vardag. Jag har väldigt svårt att planera en vecka i taget utan är en sån som går på känn och kör eftersom. Det hade så klart varit mycket lättare om man hade 1-2 tider i veckan som var fasta, det blir en rutin helt enkelt. Sen har jag haft min mamma på besök ca 3 veckor och det är ju så klart att behovet blir mindre då. 

Någonstans så visste ju både jag och handläggaren att behovet inte fans. Det visade ju första utredningen. Så varför ens erbjuda ett sånt kontrakt? För mig är det bara ett sätt att försöka rädda sitt egna skinn i från gångna misstag.

Det är ingen som någonsin frågat varför jag valt att avboka tider. Det är ingen som frågat MIG hur behovet sett ut. Det som är det absolut viktigaste för mig är kommunikationen, att jag får vara med i vad som händer känner jag är viktigt då det är mitt liv det gäller.

Kommer inte säga att jag inte själv har ett ansvar i detta för det kommer jag inte i från. Någonstans så är det ändå jag som inte haft koll på tider och valt att avboka.  Men samtidigt så är struktur och planeringsproblem något av en vardag för mig. Det är en del av mig. Det är den bristande kommunikationen som varit det som satt mig i detta.

Vad har detta gjort med mig som människa?
Ångest och osäkerhet är två ord man kan sammanfatta det med. När man gång på gång möter folk som klipper benen för en så vågar man inte tro på en lösning. En 100% säkerhet på att saker och ting inte kommer falla igen. En plattform där man kan bygga upp sig själv på.

Hade jag kunnat låna pengar på banken hade jag gjort det å köpt en egen lägenhet där jag kan ha min plattform. Men för mig är det bara drömmar. En av många drömmar som kanske förblir just drömmar. Mest för att jag knappt vågar drömma längre. 

Att visa dagar inte ens orka ta sig upp ur sängen för att kroppen säger nej.

​Mitt i allt detta så finns det också stjärnor som hjälpt mig så oerhört mycket stjärnor som jag för evigt kommer vara tacksam över att jag har i mitt liv. Stjärnor som hållit mig uppe då jag bara velat ge mig. ​Ni kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och vara några av det som jag värdesätter mest på hela jorden.


Jag är knäckt nu, men jag kommer resa mig igen.

Elin Burman
Lev livet i dag för i morgon kan det vara för sent.
Alltid sakna aldrig glömma.


Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg