I rymden finns inga känslor

Jag vill börja med att säga att detta är mina tankar och åsikter, det är helt okej att tycka annorlunda.

Jag personligen har lite svårt för den här typen av filmer. Filmer som på något sätt ska belysa diagnoser och fokusera på folks olika förutsättningar i livet. Detta mycket pga att bilden dessa filmer förmedlar allt som oftast inte stämmer överens med hur livet ser ut för många med diagnoserna. Just filmen I rymden finns inga känslor fokuserar på min diagnos Asperger. Filmens huvudkaraktär har dem gjort till något jag skulle vila kalla ett extremfall. Man har tagit alla diagnos kriterier för asperger kastat ihop dem i en kastrull och multiplicerat med 10. Det är liksom så otroligt extremt.

Ska inte säga att det inte finns folk som lever som huvudkaraktären för det gör det säkerligen. Men jag personligen kan tycka det är synd att det måste vara en sån extrem bild dem målar upp. För en filmproduktion av den här stoleken får en enorm genomslagskraft. Jag kan känna att den ger diagnosen lite utav en stämpel. Samtidigt som det ger en stämpel tycker jag även att det ger en orättvis bild.

Samtidigt som jag nu nämt och skrivit om en som jag tycker orättvis bild av diagnosen vill jag också nämna en karaktär där jag tycker produktionen bakom har lyckats med en bra och rättvis spegling av Asperger. Det är en karaktär ur serien Bron, Saga Norén. Där tycker jag man fått till en spegling som inte är av det extrema slaget. I den karaktären kan jag känna igen mig.


Elin Burman
Lev livet i dag för i morgon kan det vara för sent.
Alltid sakna aldrig glömma.


Gillar

Kommentarer