Hatkärlek men mest kärlek

. Denna lilla vita boll. Den som man både kan hata och älska. Men mest är den älskad. Vist finns det gånger då man går i från hallen sjukt frustrerad för att det inte gått som man velat men i slutändan så har man alltid kunnat hitta saker som varit bra. För er som inte fattar så symboliserar den min idrott.

Många gånger har man velat ge upp och aldrig mer dra på sig grejerna, men alltid i slutändan har det varit bollen och träningen som vänder dagar då man knappt velat gå ur sängen, då timmar av pendling känts så oändligt jobbiga. Men i slutändan är alla timmar på tunnelbanan så värt det.

Träning och vara en del i en grupp har ökat min självkänsla sjukt mycket. Att känna att man spelar roll för gruppen och att det man gör uppskattas.

Med mina diagnoser (asperger och adhd) har jag egentligen inga förutsättningar för att hålla på med lagidrott då det sociala samspelet med andra människor är en del av problematiken.

Jag är så jävla stolt över att jag faktiskt vågar utmana det som inte ska gå. Jag är så glad att det faktiskt fungerar att vara en del i en grupp. Det tog väldiga många år innan jag ens vågade prova.

Så får väl avsluta med å säga tack till mina underbara lagkamrater som peppar och stötar, som ger mig möjligheten av stärka självförtroendet och växa som person.

Elin Burman
Lev livet i dag för i morgon kan det vara för sent.
Alltid sakna aldrig glömma.


Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg