Det mentala med tvillingar

En gammal bild på tjejerna.

I detta inlägg tänker jag skriva lite om hur det i bland kan kännas hopplöst att vara ensam med två små.

I bland är det ju så att båda tjejerna behöver mig samtidigt. Då gäller det att prioritera och avväga vem man ska hjälpa först, det kan ju också leda till att den andra får vänta en stund och är det då så att båda är ledsna så är det en som får vara ledsen en liten stund. I bland slår det mig att, ja hade jag bara haft ett barn hade hon inte behövt vara ledsen nu. Det är faktiskt i bland rätt påfrestande att det är så. Det är som ett livslångt boxplay. Ju äldre tjejerna blivit och ju mer tid jag spenderat med dem har jag dock lärt mig att hantera den känslan. Jag vet ju innerst inne att bara gråt i sig inte är farlig för dem.

Har man själv en dag med dålig energi i kombo med att dem båda är ledsna så kan det kännas rätt hopplöst om jag ska vara ärlig. Men samtidigt som det är jobbigt i mellanåt har jag också lärt mig att fokusera på fördelarna och dem positiva och glada stunderna. För det är ju dem som överväger det mesta.

Elin Burman
Lev livet i dag för i morgon kan det vara för sent.
Alltid sakna aldrig glömma.


Gillar