Ligger och funderar på det här med hur vi människor faktiskt påverkar varandra. Jag är en sådan människa som lägger väldigt mycket energi på andra människor, på både gott och ont. Det onda ligger i det när man inte känner att man får ett förtroende tillbaka. Jag är verkligen inte en människa som begär att man ska gå något i gengäld för att man hjälper andra, det tycker jag inte man kan kräva. Men för mig är tillit kanske något av det viktigaste man kan uppnå mellan två (eller fler) personer. Tiliten är grunden till all riktig vänskap. Just nu har jag i visa fall väldigt svårt att se om visa personer är med mig eller i mot mig. Eller kanske varken eller. Det är sådant som tar min energi. Då man hela tiden måste tänka ett steg längre. Vilka kan jag säga detta till och vilka bör jag undervika att umgås med enbart för mitt egna mående. Det är dessa personer som man för sin egna vinnings skull måste fundera på om det är värt att ha dessa kvar i sin närhet. Om det helt enkelt är värt att kämpa för vänskapen eller om man ska låta det gå vidare. Jag tror att alla mer eller mindre vill vara omtyckt. Att man vill ha någon som lägger värde i det man gör och uppskattar en som person. Jag tror det ligger i människans natur. Och det jag menar med otyckta i detta sammanhang är inte att alla vill vara kändis och leva som rockstjärna utan att man faktiskt bara vill känna att man har ett värde som person.

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del. Mina tankar har ofta flygit i väg till en vän. En vän som stöttat mig då jag behövt det. Även om vi nu kanske inte ses eller pratar så där jätte ofta. Kommer i håg exakt hur jag reagerade då jag fick veta att du var sjukt. Kommer i håg exakt hur ledsen jag var, kommer i håg hur orättvist jag tyckte att det var. Varför ska alltid dem mest godhjärtade människorna råka ut för sånt? Tror inte det finns en ända människa på denna jord som kan säga något elakt om dig. Du sprider alltid glädje och värme omkring dig. Vet inte ens om du kommer läsa detta, Men om du skulle göra det så ska du veta att du har en plats i både mitt hjärta och i mina tankar.

Jag tror att rutiner får alla människor att må bra. Att veta vad som ska hända här näst gör människor lugna och bekvämma. För oss asberger människor är det här med rutiner ännu viktigare för en trygg och fungerande vardag. Just nu är min vardag rätt rutinlös vilket i sig leder till osäkerhet och rastlöshet. Jag vet också att det bara är jag själv som kan ändra på det, det är bara jag som vet till 100% vad som fungerar bäst för just mig. För det är ju så att det som fungerar bäst för mig inte nödvändigtvis måste vara det bästa för andra. Så är det i all fall för mig. Jag vill veta vad som ska hända. Förändringar och överaskningsmoment är inte alltid så välkommet. Det skapar mest oro och osäkerhet. Kort sagt jag är en människa som vill att saker ska ske då dem är sagda att göra det.